Dagens udda diagnos: Capgras syndrom

Vi kör väl en serie intressanta men ovanliga psykiatriska diagnoser här så ni fem läsare har något att fundera över? Mmmmmkaayyy. Först ut: Capgras syndrom.

Väl beskrivet i Richard Powers fina The Echo Maker, handlar det om oförmågan att relatera till nära och kära. Patienten är övertygad om att någon/några nära och kär(a) i själva verket har ersatts av nära nog perfekta bedragare, och patienten är totalt vilsen i sin övertygelse. Depersonalisering by proxy.

Detta är nära nog motsatsen till prosopagnosi (ansiktsblindhet; patienten kan då inte känna igen ansikten och måste förlita sig på analys av "typiska drag" varje gång ett ansikte siktas innan "AHA" inträffar – en känd "prosopagnosist" är lustigt nog den mycket sympatiske neurologen Oliver Sacks). I Capgras syndrom känner patienten visserligen igen ansikten, men kan i något eller några specifika fall inte få den normala känslomässiga reaktion som förenklat betyder "nära och kär". Då rationaliserar hjärnan omedelbart att det är en imitatör – en lumpen bedragare – som tagit den andres plats! Sålunda infinner sig aldrig "AHA". Att vara anhörig och icke-erkänd måste vara något enormt frustrerande.

Capgras syndrom kan uppträda efter skada på hjärnans högra tinninglob eller sällsynt vid epilepsi. Dagens teori är att ansiktsigenkänning – det här är uppenbarligen person X och "känslomässig OK-reaktion" – det här är min bror/syster/älskade/förälder och det känns bra i magen kodas av olika delar av hjärnan och om förbindelsen mellan dessa bryts (eller den ena delen slås ut) så kan det fara åt pipsvängen. Stay tuned, folks!